Gunnar E:s Blogg

Det handlar om texter, musik och bilder

En dag i en testskribents liv

Det finns tillfällen då man märker att en utvecklares/tillverkares sätt att tänka inte riktigt överensstämmer med ens egna tankegångar. Tillverkaren har idéer som på papperet, och kanske även för många användare, ser ut att fungera alldeles utmärkt, men när man överför de här idéerna i praktiken visar det sig att det finns en del luckor i resonemanget, eller i varje fall delar där man inte tänkt igenom det hela fullt ut. Det är helt enkelt detaljer som skaver. Varför gjorde man si, när man kunde gjort så? De här produkterna kan vara hur framgångsrika som helst, men för mig själv som användare och/eller testare kan det, på det personliga planet, vara svårt att riktigt gilla dem. Det tar emot på nåt vis. Ibland kan det vara svårt att riktigt sätta fingret på vad det är som känns fel. Andra gånger är det bara så solklart.

Sen kan det ju också vara på helt motsatt sätt. Världen och hans svärmor är tämligen likgiltiga inför en produkt, men man känner ändå på något sätt en värme och en sympati för den stackars missförstådda produkten.

”Va fan, den låter ju faktiskt riktigt bra, speciellt i ett sammanhang. Kanske inte i isolering, men i en mix fungerar den helt perfekt. Varför har inte folk insett att det här är en toppengrej, för en tämligen liten penning?”

Det handlar en hel del om magkänsla, intuition, eller vad man nu vill kalla det. Det är klart att vi testare lägger en hel del vikt vid specar, hur det låter, användarvänlighet, och liknande fullt påtagliga egenskaper, men ofta är det minst lika viktigt hur det känns i magtrakten. Ju äldre man blir i gamet – själv har jag hunnit testa hård-, och mjukvara i över trettio år, åt flera olika magasin – desto större betydelse tycks den där magkänslan ha när man bedömer en produkt. Jag inbillar mig att en mordutredare som har hållit på och förhört vittnen ett antal år känner ungefär samma sak. Intuitionen är helt enkelt livsviktig för artens överlevnad. Man ska akta sig för ormar och giftiga spindlar. Och som testare måste man helt enkelt även ta med den känslan i bedömningen av en produkt.

Nu låter det här som ett försvarstal för alla märklig omdömen jag fällt om en produkt genom åren – och det kanske det är – men framför allt vill jag att ni själva tar med den här aspekten när ni gör en bedömning. Känslan är sååå viktig. Speciellt gäller det hårdvara, och vad kan väl vara hårdare än en elgitarr. Känns den inte riktigt rätt i handen när du provar ett instrument, kommer den aldrig bli den vän och livskamrat du letade efter. Precis därför har jag väldigt svårt att förstå hur folk kan beställa en elgitarr på nätet, utan att kunna känna på den innan, bara för att man inbillar sig att den är några futtiga hundralappar billigare – vilket den ofta inte heller visa sig vara i slutänden. Men nu har vi spårat ur fullständigt. Över till dagens testobjekt…

 

Supro-test del I

Här har vi kikat – och även lyssnat, förstås – på Supro TremoVerb. I den första delen fokuserar vi på rent ljud från Supron. Vi återkommer till den ”skitigare delen…

Så jävla tröstlöst

Nu har jag jobbat i två dagar med att försöka vända rätt gräsmattan igen. Med den gröna sidan upp. Så outsägligt meningslöst! Varför får man inte använda maskingevär när man jagar vildsvin? Som det är nu är jakten näst intill meningslös. Jägarna lyckas skjuta en ynka gris, och sen drar allihop till nåt annat ställe, där de förpestar livet för nån stackars torpare eller månskensbonde. Det finns ”ligistgäng” på 25-30 djur här i trakten och de kan ställa till rätt rejäla skador både på grödan för bönderna och på gräsmattorna för oss andra.

Jägarna är nästintill maktlösa. Det har varit helger när massor av gubbar suttit på pass i skogarna här, och på en hel helg har inte en enda grisusling synts till. Sen åker vi upp till Göteborg ett par dagar, och när vi kommer tillbaks ser gräsmattan ut som på bilden. Det är fjärde gången den här sommaren som vi haft objudna gäster med platta trynen. Nej, släpp vargarna loss igen. Vi skulle behöva en rejäl flock här nere. Jag är övertygad om att de skulle göra ett bättre jobb än vad de tvåbenta jägarna gör. Suck! Nu får det bli elstängsel…

Jag ångrar inte att jag översatte den …

”Even as we speak”, som man brukar säga… Nu finns äntligen Ace Frehleys memoarer, No Regrets, ute i handeln. Det kändes rätt kul att översätta den, Ace är ju ungefär i min ålder och gick igenom ungefär samma ”strapatser” som jag gjorde i min ungdom, fast hans erfarenheter var ju lite på den vildare sidan, förstås. För Ace var det en hel del droger, sprit, och brudar … och lite rock’n’roll som dessert.
Och han ångrar inget, säger han. Det är ju frågan om han verkligen minns de värsta episoderna, eller om det är hans medförfattare som hjälpt honom med minnesbilderna i det fallet.
Det sägs ju att den som minns hur det var på de vilda 60- och 70-talen inte var med på de riktigt vilda festerna. Så det stämmer kanske alltsammans.Man kan inte ångra allt det som befinner sig i minnesluckorna. Och Ace ångrar inget. No Regrets. Köp den och läs den! Och berätta vad ni tycker!

Så här ser den svenska upplagan ut.

KISS and makeup…

Så här såg Ace Frehley och hans memoarer ut när han publicerades på originalspråket. För den som inte känner till det var Frehley gitarrist i popgruppen KISS under större delen av 70-talet och lite av och till under senare år. Jag lyssnade aldrig på KISS, det måste jag erkänna. Jag hade andra ledstjärnor i min ungdom, killar som Jeff Beck, Mike Bloomfield och framför allt Peter Green. KISS passade liksom inte in i min musikaliska värld. Det var musik för mycket unga tonåringar.
Hursomhelst, när jag fick erbjudandet att översätta Frehleys memoarer till det svenska modersmålet tvekade jag förstås inte ändå. Det var en utmaning att sätta sig in i Ace och KISS värld. Ganska snart upptäckte jag förstås att vi hade en hel del gemensamt. Ace hamnade i rätt ”dåligt” sällskap – och hamnar man i dåligt sällskap i New York, så kan det bli rejält dåligt. Inte svenskt dåligt, utan amerikanskt, New Yorkskt, Bronxt dåligt. Det vill säga riktigt jävla farligt, dåligt! Men Ace tog, mycket tack vare musiken, sig ur det Bronx-gäng som han var medlem i och som hade börjat leva rövare riktigt rejält. Musiken blev hans räddning och kanske också hans fall. Men mer om detta kan ni läsa i den svenska översättningen som kommer inom kort. Håll utkik på bokhandelsdiskarna och på boknätsajterna.

En liten promorulle


Jag passade på att filma mig själv med min iPhone 4 när jag var ensam på landet. Öppnade sedan iMovie i kameran och hämtade upp ljudspåret till Doktor Blues från iTunes. Vips har vi en färdig promorulle … inte ett klipp, bara ren njutning!

Doktor Blues from Gunnar E Olsson on Vimeo.</

Många översättningar blev det …

Det blev en hel del jobb med översättningar under några månader. Man ska förstås inte klaga när jobben rullar in, men det fanns liksom ingen tid till så mycket annat … Det här med att uppdatera bloggarna och/eller hemsidorna fick läggas helt åt sidan, men nu har jag hittat en lucka så det är väl dags att göra ett ryck igen. Samtidigt har det varit väldigt lärorikt att översätta just gitarrböcker. Jag har ju pillat lite med gitarrer under några år (nånstans runt 45  år – exaktare kan jag inte vara just nu), men det finns en hel del som jag inte var så överdrivet säker på – innan dessa böcker, vill säga. Nu har jag fått en hel del bra teori inhamrad i huvudet (på en gammal gubbe), och dessutom har jag fått tillfälle att pröva på en del praktiska övningar – man måste ju prova grejerna dom skriver om, om man ska förstå vad det är man översätter.

Hursomhelst, efter Lär dig att spela gitarr, kom ytterligare två titlar från Phil Capone som behövde en svensk översättning: Fingerspelsteknik för gitarr och Lär dig att spela bas. Och precis som om inte det vore nog hade de rara människorna på förlaget den goda smaken att låta mig översätta även The Ultimate Guitar Chords Book av Nick Freeth (den svenska titeln är i skrivande stund ännu inte bestämd). Och på den vägen är det …

              

Jobb, jobb, jobb …

Vi jobbar vidare med de nya hemsidorna. Nu är det dags att skapa ett nytt fönster mot världen i form av ManMadeMusic.se. En hel del av det materialet fanns ju på gamla ManMade-Music.com-sidan, men jag har försökt strejta upp det hela på ny sidan. Samtidigt har jag behållit gränssnittet från den mer privata, allmänt hållna gunnaerolsson.se. Sedan sticker ju de här bloggarna ut lite grann, men det får vara på det viset så länge. Vi får se om/när vi orkar göra något åt det…

Sköt om er så länge. Vi hörs, gunnar e

ManMade Music Pub

Första ”riktiga” översättningen är klar

Den första boken jag översatt kom precis från tryckeriet. Vad vore väl mer passande i ämnesväg än en gitarrbok? Den är utgiven på Tukan Förlag och heter Lär dig att spela gitarr. Spännande titel? Ja, visst är det … Hursomhelst, jag lärde mig faktiskt en hel del under översättningen av den boken. Ändå har jag spelat sedan 1964. Hmmmm … Det blir 46 år. Shit, skulle man kunna säga, utan att lägga någon värdering i det.

Ett litet inlägg i Idoldebatten

Ni som hörde ett par av idolerna göra en halvtafflig version av Spencer Davis Groups hit , Gimme Some Lovin’, i förra fredagens Idolprogram på TV4, vet nog inte hur rätt ni hade … Den var faktiskt riktigt usel. Här har vi originalet med Steve Winwood på sång. Han har hunnit bli 18 år – han var bara 14 när han började i gruppen, och 16 när gruppen slog igenom. Där har vi en IDOL! Och snacka om sångröst – och den överjävligt feta Hammondorgeln är inte helt fel den heller.

Jag ber om ursäkt för den aningen fåniga videon, men det var så de (och vi) såg ut på 60 -talet. Det var ändå musiken som var viktigast på den tiden …

Inläggsnavigering