Jag passade på att filma mig själv med min iPhone 4 när jag var ensam på landet. Öppnade sedan iMovie i kameran och hämtade upp ljudspåret till Doktor Blues från iTunes. Vips har vi en färdig promorulle … inte ett klipp, bara ren njutning!
Doktor Blues from Gunnar E Olsson on Vimeo.</
Det blev en hel del jobb med översättningar under några månader. Man ska förstås inte klaga när jobben rullar in, men det fanns liksom ingen tid till så mycket annat … Det här med att uppdatera bloggarna och/eller hemsidorna fick läggas helt åt sidan, men nu har jag hittat en lucka så det är väl dags att göra ett ryck igen. Samtidigt har det varit väldigt lärorikt att översätta just gitarrböcker. Jag har ju pillat lite med gitarrer under några år (nånstans runt 45 år – exaktare kan jag inte vara just nu), men det finns en hel del som jag inte var så överdrivet säker på – innan dessa böcker, vill säga. Nu har jag fått en hel del bra teori inhamrad i huvudet (på en gammal gubbe), och dessutom har jag fått tillfälle att pröva på en del praktiska övningar – man måste ju prova grejerna dom skriver om, om man ska förstå vad det är man översätter.
Hursomhelst, efter Lär dig att spela gitarr, kom ytterligare två titlar från Phil Capone som behövde en svensk översättning: Fingerspelsteknik för gitarr och Lär dig att spela bas. Och precis som om inte det vore nog hade de rara människorna på förlaget den goda smaken att låta mig översätta även The Ultimate Guitar Chords Book av Nick Freeth (den svenska titeln är i skrivande stund ännu inte bestämd). Och på den vägen är det …
Vi jobbar vidare med de nya hemsidorna. Nu är det dags att skapa ett nytt fönster mot världen i form av ManMadeMusic.se. En hel del av det materialet fanns ju på gamla ManMade-Music.com-sidan, men jag har försökt strejta upp det hela på ny sidan. Samtidigt har jag behållit gränssnittet från den mer privata, allmänt hållna gunnaerolsson.se. Sedan sticker ju de här bloggarna ut lite grann, men det får vara på det viset så länge. Vi får se om/när vi orkar göra något åt det…
Sköt om er så länge. Vi hörs, gunnar e
Den första boken jag översatt kom precis från tryckeriet. Vad vore väl mer passande i ämnesväg än en gitarrbok? Den är utgiven på Tukan Förlag och heter Lär dig att spela gitarr. Spännande titel? Ja, visst är det … Hursomhelst, jag lärde mig faktiskt en hel del under översättningen av den boken. Ändå har jag spelat sedan 1964. Hmmmm … Det blir 46 år. Shit, skulle man kunna säga, utan att lägga någon värdering i det.
Så här ser boken ut.
Ni som hörde ett par av idolerna göra en halvtafflig version av Spencer Davis Groups hit , Gimme Some Lovin’, i förra fredagens Idolprogram på TV4, vet nog inte hur rätt ni hade … Den var faktiskt riktigt usel. Här har vi originalet med Steve Winwood på sång. Han har hunnit bli 18 år – han var bara 14 när han började i gruppen, och 16 när gruppen slog igenom. Där har vi en IDOL! Och snacka om sångröst – och den överjävligt feta Hammondorgeln är inte helt fel den heller.
Jag ber om ursäkt för den aningen fåniga videon, men det var så de (och vi) såg ut på 60 -talet. Det var ändå musiken som var viktigast på den tiden …
Visst är det en härlig syn efter alla dessa år?
Ännu några höstbilder. Denna gång från landet bortom ingenstans. Musiken är en liten bagatell som jag använde som testmaterial för Zoom R16, en ny liten, kombinerad, digiporta/ljudkort/controller som spelar in 16 spår på ett litet SD-kort. Test kommer inom kort i MM.
Finns det något som gör så ont som när Egot blir sårat? Det är tveksamt. Men låt oss ta det från början. När jag var mycket liten önskade jag mig av någon outgrundlig anledning en fiol i födelsedagspresent av mina föräldrar. Det var ett ständigt återkommande tema under några år. Av någon (för mig, vid den tiden) lika outgrundlig anledning uteblev fiolen bland presenterna år efter år. Så småningom glömde jag bort min heta önskan efter att bli en ny Jascha Heifetz och några år senare dök andra musiker upp, och med dem andra instrument – elgitarren intog genast den plats i mina önskedrömmar, där fiolen tidigare hade funnits.
När jag var 15 år fick jag så min första elgitarr, en blå Kent, och lyckan var gjord. 45 år senare hade jag fortfarande gitarr som mitt förstainstrument, men min lillasyster tänkte att min gamla barndomsdröm äntligen skulle få gå i uppfyllelse. Hon gav mig därför en fiol i present när jag fyllde fyllde jämnt häromsistens. Jag provade den några minuter, men lät den sedan ligga i sitt fodral. Där har den sedan legat i något år – och samtidigt gnagt en smula på mitt dåliga samvete … ända tills häromveckan. Då fick vi nämligen besök av goda vänner från London och en av dessa vänner erbjöd sig att ge mig en första fiollektion. Hon har själv spelat fiol i många år – både klassiskt musik och traditionell svensk(!) folkmusik, och hon tog sig an uppdraget med stor entusiasm.
Den första fiollektionen blev för mig inte lika fylld av entusiasm. Tanken var att jag i första hand skulle lära mig att hålla både fiol och stråke på ett vettigt sätt. I andra hand skulle jag försöka få någon form av välljud ur instrumentet. Den första delen av lektionen skulle visa sig var tillräckligt utmanande – i alla fall för mig. Efter en kort stund hade jag ont i armen, nacken och några ställen till. Men allra mest ont gjorde det nog på en mer subtil plats i kroppen. Del två av lektionen, där jag skulle försöka få vackert ljud ur fiolen, blev ett totalt misslyckande. Det lät helt enkelt för jävligt. Och just detta fenomen att jag, som har ett bra musiköra, och kan få en hel del andra instrument att låta hyfsat bra, inte kunde få fram annat än olidligt oljud ur detta fina instrument gjorde nog mest ont. Det sved riktigt ordentligt i egot. Jag vet ju hur det ska låta, jag har musicerat i över 45 år, men här gick jag totalt bet. Fy 17 vad ont det gjorde! i Egot! Och till sist, efter alla dessa år, förstod jag varför jag inte hade fått någon fiol när jag var liten. Det var helt enkelt för att bespara både mig och föräldrarna denna hemska erfarenhet. Så här i efterhand är jag nog lite tacksam, trots allt. Hade de inte nekat så hårdnackat, hade nog mina föräldrar aldrig fått se mig med en elgitarr hängande runt halsen – ett så mycket bättre alternativ, det inser jag idag. Och den har ju faktiskt en volymkontroll.
Visst är det väl så – för det mesta i alla fall. Men ibland hjälper det inte om tanken är god, om ändå resultatet uteblir eller blir undermåligt. Det finns många exempel på detta här i världen. En typisk replik man hör vid sådana tillfällen är: “Han gjorde i alla fall så gott han kunde.” Men det är väl också en klen ursäkt. Blev det skit så spelar det väl ingen roll om han gjorde så gott han kunde. Han kanske helt enkelt skulle ha gjort något annat i stället – eller inget alls. Vem vet?
För att återgå till temat så var tanken i alla fall att jag ska försöka komma igång igen med att dela med mig av mina funderingar kring det här med musik. Tanken har funnits där länge, men det har inte blivit något överhuvudtaget. Nu börjar det bli dags igen … å andra sidan kan det aldrig bli för sent att ta tag i sin situation och försöka göra det bästa av den. Eller det bästa man kan, i alla fall. Det är väl ändå huvudsaken? Eller hur vad det nu igen?
En vacker höstdag i slutet av oktober. Solen är precis på väg att gå ned, men först kastar den sina sista strålar över delar av Slottsskogen i Göteborg. Stora delar ligger redan i skugga, men de solbelysta delarna agerar tacksam bakgrund och värmer de annars ganska kalla bilderna. Jag adderar några bilder från torpet för att skapa extra färgmättnad…
