Jag vet att det tog en evinnerlig tid. Det handlar naturligtvis om att komma över chocken… Men nu börjar det kännas lite mer hemtamt. Och jag har sparat flätan i en påse, så man kan montera den i en sån där modern baseballskeps, eller liknande. Då kan den få hänga ut där bak och skänka en viss trygghet – efter sin död, så att säga. Inte så illa för en gammal sliten hårtofs.
Håll till godo! Nu dröjer det ytterligare tio år innan jag tillåter detta att upprepas.
Kram på er så länge, gunnar e
Uppdatering: Naturligtvis var det bara en tidsfråga innan jag skulle låta håret växa sig vilt och frodigt igen… Och nu har det skett, till allmänhetens stora förtvivlan, men också till min stora lättnad. Det där andra var nog inte riktigt jag. Det kanske kan bli, men inte ännu.
