Jag passade på att filma mig själv med min iPhone 4 när jag var ensam på landet. Öppnade sedan iMovie i kameran och hämtade upp ljudspåret till Doktor Blues från iTunes. Vips har vi en färdig promorulle … inte ett klipp, bara ren njutning!

Doktor Blues from Gunnar E Olsson on Vimeo.</

Hursomhelst, efter Lär dig att spela gitarr, kom ytterligare två titlar från Phil Capone som behövde en svensk översättning: Fingerspelsteknik för gitarr och Lär dig att spela bas. Och precis som om inte det vore nog hade de rara människorna på förlaget den goda smaken att låta mig översätta även The Ultimate Guitar Chords Book av Nick Freeth (den svenska titeln är i skrivande stund ännu inte bestämd). Och på den vägen är det …

Sköt om er så länge. Vi hörs, gunnar e

Så här ser boken ut.

Jag ber om ursäkt för den aningen fåniga videon, men det var så de (och vi) såg ut på 60 -talet. Det var ändå musiken som var viktigast på den tiden …

Visst är det en härlig syn efter alla dessa år?

Ännu några höstbilder. Denna gång från landet bortom ingenstans. Musiken är en liten bagatell som jag använde som testmaterial för Zoom R16, en ny liten, kombinerad, digiporta/ljudkort/controller som spelar in 16 spår på ett litet SD-kort. Test kommer inom kort i MM.

När jag var 15 år fick jag så min första elgitarr, en blå Kent, och lyckan var gjord. 45 år senare hade jag fortfarande gitarr som mitt förstainstrument, men min lillasyster tänkte att min gamla barndomsdröm äntligen skulle få gå i uppfyllelse. Hon gav mig därför en fiol i present när jag fyllde fyllde jämnt häromsistens. Jag provade den några minuter, men lät den sedan ligga i sitt fodral. Där har den sedan legat i något år – och samtidigt gnagt en smula på mitt dåliga samvete … ända tills häromveckan. Då fick vi nämligen besök av goda vänner från London och en av dessa vänner erbjöd sig att ge mig en första fiollektion. Hon har själv spelat fiol i många år – både klassiskt musik och traditionell svensk(!) folkmusik, och hon tog sig an uppdraget med stor entusiasm.

Den första fiollektionen blev för mig inte lika fylld av entusiasm.  Tanken var att jag i första hand skulle lära mig att hålla både fiol och stråke på ett vettigt sätt. I andra hand skulle jag försöka få någon form av välljud ur instrumentet. Den första delen av lektionen skulle visa sig var tillräckligt utmanande –  i alla fall för mig. Efter en kort stund hade jag ont i armen, nacken och några ställen till. Men allra mest ont gjorde det nog på en mer subtil plats i kroppen. Del två av lektionen, där jag skulle försöka få vackert ljud ur fiolen, blev ett totalt misslyckande. Det lät helt enkelt för jävligt. Och just detta fenomen att jag, som har ett bra musiköra, och kan få en hel del andra instrument att låta hyfsat bra, inte kunde få fram annat än olidligt oljud ur detta fina instrument gjorde nog mest ont. Det sved riktigt ordentligt i egot. Jag vet ju hur det ska låta, jag har musicerat i över 45 år, men här gick jag totalt bet. Fy 17 vad ont det gjorde!  i Egot! Och till sist, efter alla dessa år, förstod jag varför jag inte hade fått någon fiol när jag var liten. Det var helt enkelt för att bespara både mig och föräldrarna denna hemska erfarenhet. Så här i efterhand är jag nog lite tacksam, trots allt. Hade de inte nekat så hårdnackat, hade nog mina föräldrar aldrig fått se mig med en elgitarr hängande runt halsen – ett så mycket bättre alternativ, det inser jag idag. Och den har ju faktiskt en volymkontroll.

För att återgå till temat så var tanken i alla fall att jag ska försöka komma igång igen med att dela med mig av mina funderingar kring det här med musik. Tanken har funnits där länge, men det har inte blivit något överhuvudtaget. Nu börjar det bli dags igen … å andra sidan kan det aldrig bli för sent att ta tag i sin situation och försöka göra det bästa av den. Eller det bästa man kan, i alla fall. Det är väl ändå huvudsaken? Eller hur vad det nu igen?